Jag fick en ny idol!

Bild från Hippson, klicka här för att komma till artikeln.
 
Hur otroligt är det inte att en domare på den nivån har det där tänket? Personligen så brukar jag inte reflektera över hur folk hanterar sina hästar. Eller ja, reagerar jag då är något fel - jävligt fel! Men jag önskar att en vacker dag har alla det tänket, självklart ska man göra det man vill och älskar med sin häst. Även om det handlar om att rida i skogen eller tävla på grand prix nivå så kan man faktiskt slappna av och ha roligt nån gång ibland. Testa gränserna, se om man klarar allt man brukar med mindre hjälpmedel!

Nej jag är helt amazed över det här. Jag som sällan reagerar, tycker att folk ska få köra sitt race samtidigt som jag kör mitt egna! Men att se hästen som en häst och inte som en maskin, det är viktigt! Ja jag kan inte säga mycket. SEN anser jag att folk får rida med bett om dom vill(vilket jag själv oftat gör) men att variera är det bästa! Det ska vara kul och inte samma sak hela tiden :)

"Vi" och "Ni"

Idag gick jag från "En helt normalt udda människa" till bokstavligen talat knäpp. 

Allt på grund av en endaste jäkla kommentar som jag läste på en blogg. Jag blev knäpp minst sagt! Självklart handlar det här om den såkallade "NH-hysterin". Jag läste ett inlägg och blev nyfiken på kommentarerna, vad folk sa om det här, önskar jag kunde göra det ogjort för jag blev så irriterad så att jag ska skriva klart det här och sen plugga tills jag somnar usch!

Åsikten i sig var inget konstigt, kan nog till och med vara sant. NH-hysterin är verkligen som ett mode och det ska bli intressant att se hur många som fortsätter att stanna där när det blir för vanligt. Sen missförstå mig rätt, jag har inte något emot det - men man ser verkligen hur folk vänder sig efter vinden. Om dessa sen stannar där, ja då är det grymt, för då har man verkligen ändra sitt tankesätt och det är enormt! Inte många klarar av det och det märks snabbt av vilka som faktiskt vänder sig för att det är en trend just nu och vilka som börjar tänka om.
 
Men sen har vi de som faktiskt har info bakom sina påståenden, som faktiskt kollar upp allt och undersöker det! Men åter till det jag skulle skriva om, varför tänker vi alla hästmänniskor som "vi" och "ni"? Där jag står har vi en travare, en islänning, en hopponny, en unghäst och ett dressyrsto +mitt allroundsto då. Jag ser ALDRIG oss som olika människor, olika grupper, olika i över huvud taget. För alla älskar vi våra hästar/ponnys. Varför skulle vi vara olika, vi eller ni, för att vi har olika inriktningar? 
 
Varför i hela fan ramar man in sig själv i en grupp!? Kan nån svara på den, snälla gör det jag ber dig. Jag accepterar allt, så länge inte hästen rentav plågas, bettkommentarer raderas! Hör inte till det här ämnet hörrni! Varför ska jag se det som att det är fel att islänningen rids på islandsvis, att ponnyn hoppas? Varför ska jag då markera dom som "vi" och "ni"?! Eller som att jag latjar runt med min gula stjärna och våran "fotboll" medans dressyrhästen rids igenom inför en tävling? Varför ska jag se oss som olika människor?!  Varför i hela fan ska jag benämna oss som "vi" och "ni"!?

I grund och botten är vi alla hästmänniskor, vi älskar bara olika saker inom samma sport. Skärp er förfan. Vissa älskar att tävla, sen om det är dressyr, inom western, utställning - vadsom vissa älskar att tävla. Låt dom göra det! Vissa älskar att rida utan utrustning och prova på, ibland helgalna men ändå supercoola grejer. Låt dom göra det, vi gör i slutändan något som vi tycker om och nästan varje människa kan sin häst.
 
Vi är ändå samma människor, vi är hästmänniskor. Istället för alla glåpord, all påhopp, all negativ försvarning om nån säger nått som inte är enligt din mening. Kan det inte bara sluta? Vi kan alla lära av varandra! Ingen människa är fullärd inom ämnet häst, ingen kan allt. Några kan mycket, andra ljuger för att se bra ut. Men i slutändan är vi alla hästmänniskor. Vi är ett, inte "vi" och "ni". Lejonkungen-style ♥
 
over and out. 

En djungel

Herregud, jag förstår inte varför det inte bara kan vara pang bom enkelt med allt. Ena dagen sitter någon i en sadeldjungel, andra dagen är någon annan i en annan. Jag förstår dom det är ett helvete att leta grejer när den finns i miljontals olika storlekar, former och färger.

Men när man hamnar i en djungel över mobiler då är något inte okej. Som ni kanske inte visste så har jag comviq, jag har varit en trogen comviqkund sen min första mobil. Bara det att comviq har valt att sluta sälja det jag tankar på. Vilket leder till att jag måste tanka fastpris - de jag smsar har telenor eller telia, så kan ju inte direkt sitta där och betala 1 krona per sms. Då har jag inga pengar kvar efter ett par dagar! 

Så ja, fastpris sa vi.. I comviq's fastpris så får man inga pengar på kortet utan det går till sms och bla bla bla. Ja okej, det lät som en smart idé, tills jag insåg att jag gör slut på minst 195kr varenda månad. Alltså är det 195 för fastpris(eftersom jag behöver gratis sms och billigt/gratis samtal) och sen blir det då minst 200 till för jag gör av med den summan i månaden. Hade ju gratis sms och billigt samtal, eftersom jag nästan aldrig ringer så är det ju sms som är viktigast.

I det här är vi då uppe i 395kr i månaden. Vi rundar upp bara för att vi kan till 400, det är ju trots allt enkalre att komma ihåg! Min mamma betalar för sitt abonnemang(med en ny iphone 5s) 449kr i månaden -fri surf, sms, mms och samtal ingår. Vad är då mest värt egentligen? Fortsätta kämpa med comviq där det kommer kosta skjortan? Byta till ett annat kontantkort eller abonnemang? Ett annat kontantkort är egentligen inte ett val, jag vill behålla mitt nummer. Jag orkar verkligen inte byta nummer en gång till .. det blir bara kaos av det. Men om jag byter kontantkort så har jag ändå ingen mobil, för min är låst till tele2/comviq.. Jag vet inte vad jag ska göra...

Respekt

Efter att ha läst runt endel på bloggar så måste jag fråga mig själv vad respekt mellan människa och djur faktiskt är. Hur är det, respekterar jag Arissa - gör hon detsamma med mig? Skulle säga nej, inte varje dag. Inte alltid, men det blir bättre. Respekt bygger man inte över en natt, det tar tid och eftersom jag har varit lite för försiktigt och låg så har hon kunnat köra över mig, sätta sig över mig. 
 
Inte så att hon springer på mig, men småsaker, som jag märkt av att hon anser sig vara högre i "rang" än mig. Vilket är fel, det är inte rätt för det kan orsaka olyckor. Jag har släpats som en handske, det har jag och jag erkänner det. Vi hade våra problem i början, det mesta är tack och lov borta nu, hon vet vad jag inte accepterar och jag vet vad hon inte accepterar. 

Jag tror inte på att man ska fråga hästen, det kan skapa en otroligt farlig situation. Har bevittnat en sån själv, det är varken säkert för häst, ryttare eller människa på marken. Jag vet med mig själv att jag är lite för låg i mig själv efter olyckan, jag frågar hellre än att säga att såhär är det. Vilket förövrigt har gett mig en lårkaka och en mer eller mindre söndersparkad hand. Jag sa inte att här är jag, det här är min plats. Jag frågade mer om det var okej att jag stod här. 

Visserligen var ingen av sparkarna menade mot mig, men vad tror man - om jag hade sagt från dag 1 i hagen att här står jag, det här är mitt utrymme, här kommer ingen in om inte jag säger att det är okej. Hur hade det sett ut idag då? Hade jag blivit sparkad? Det tror inte jag. 

Med djur har jag oftast fått höra att jag är som en militär, jag är bestämt men jag gör det på ett vänligt sätt. Som med en häst, i ett trångt utrymme så säger jag såhär gör vi, men jag ger henne utrymme nog att backa själv och det respekterar jag nästan alltid. Förutom när det kommrer till glansspray, men där är hon rädd - så vi tränar bort den rädslan. 

Gör det mig till en dålig människa? Nej, jag är bara bestämd. Jag vet att det är otroligt stora djur vi har att göra med och jag gillar inte att straffa ett djur, jag tror inte på det. Blir du ignorerad eller släpad osv så är problemet djupare. Men man kan aldrig ställa sig och fråga en häst, för då gör den som den vill och som jag skrev, det kan orsaka problem. En häst ska inte knäckas, den ska förstå att det inte är okej att gå över vissa gränser. Men samtidigt ska den ha enorm kärlek. Den ska veta att den är älskad, att den är trygg. Du ska vara din hästs människa, samtidigt som din häst ska anse sig vara din. Där tror jag att man kan skapa ett starkt band. 

Missförstå mig rätt, vi har en enorm respekt för varandra idag, men det har också tagit ett halvår att komma dit. Skulle jag förlora henne nu, då skulle jag förlora en del av mig själv!